Bishfonra (En undersökande roman) Saiful Baten Tito

Författarens förord

Det här är ingen påhittad berättelse. Det är en kortroman baserad på efterforskningar och analyser av Bangladesh nyhetsrapportering om barnmisshandel och barnvåldtäkt på de skolinstitutioner som kallas qaumi madrasa, islamiska internatskolor som tar emot elever ända ner till sex- eller sjuårsåldern. Ungefär 85 % av händelserna som skildras i boken har ägt rum i verkligheten. Det är bara namnen på platserna och karaktärerna som har bytts ut. När barnvåldtäkterna i landets madrasor nådde epidemiska nivåer bestämde jag mig för att skriva en reportageroman på ämnet och påbörjade arbetet. Förtroendet för journalistiken är lågt i Bangladesh, så jag försökte verifiera de fall som lyftes i nyheterna. Jag ringde polischefer på stationerna där anmälningarna hade gjorts. Jag försökte kontakta offren direkt för att få en mer detaljerad uppfattning av vad som hände. Ibland fick jag förklä mig för att kunna utföra detta arbete.

Jag har besökt ett stort antal madrasor i utkanten av Dhaka. Jag försökte få en bild av hur miljön faktiskt såg ut. Det fick mig att undra: kan det vara så att en qaumi madrasa runt Dhaka skiljer sig från liknande institutioner på landsbygden? Men så var inte fallet. Det kan finnas mindre, platsspecifika skillnader, men vittnesmålen som kom från dessa skolor var alla likadana.

Ju mer jag fick veta, desto mer bestört blev jag. Det är svårt att in, men jag tvivlar på om vi någonsin kommer att få reda på mer än en bråkdel av alla fall där barn har utsatts för madrasa-våldtäkter i Bangladesh. Låt mig förklara. Detta gick upp för mig under tiden som jag analyserade nyhetsrapporteringen och med egna ögon fick se vad som faktiskt pågick. Resultatet av min analys pekade på att alla anmälda barnvåldtäkter var fall där barnet i fråga hade föräldrar, det vill säga: ingen av dem var föräldralösa. Men enligt lärarna och eleverna på de olika madrasorna tenderar föräldralösa barn att vara ännu mer utsatta. Alltså kan man dra slutsatsen att de utbredda och vanligt förekommande våldtäkterna på föräldralösa barn aldrig når nyhetskanalerna, och därför inte heller folket. En förklaring är att qaumi madrasor har blivit en potent politisk makt i Bangladesh, och att det har blivit en extremt känslig fråga om religion. Ingen vill sätta sig upp mot dessa institutioner om det går att undvika, oavsett våldtäkternas sanningshalt. Dessutom tror den stora massan att hafizer, imamer, muezziner och muhtamimer – de som arbetar på en madrasa – aldrig skulle göra någon illa. Samhället verkar ha glömt att dessa människors har i uppgift att vägleda oss i religiösa ritualer och lära oss bengali, engelska och matematik, att de är människor med brister, precis som resten av oss.

Ett föräldralöst barn som läser på en qaumi madrasa kan räkna mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar och morbröder och farbröder som sina släktingar. Men ofta är dessa släktingar extremt obenägna att sätta sig upp mot qaumi-skolans ledning. Varför skulle de våga göra det som barnets egna föräldrar knappt törs göra? Alltså uppstår en tystnadspakt som håller stora delar av problemet i det fördolda. Därutöver finns den stora gruppen elever som inte är föräldralösa men som inte vill tala om dessa händelser, antingen på grund av skam eller av rädsla. Detta är den andra gruppen våldtagna barn. Och när de mot förmodan vågar berätta om vad de har utsatts för blir situationen ofta löst internt på madrasan. Med andra ord kan dessa fruktansvärda övergrepp inte spridas utanför den slutna gruppen av lärare och elever. Enligt islam: ”När Domedagen är kommen ska Allah dölja bristerna hos den muslim som har dolt andra muslimers brister.” Av de övergrepp som lyckas ta sig runt denna massiva mur kommer 80 % aldrig att nå medierna. På ett eller annat sätt ser medlemmarna vid madrasa-kommittéerna till att de aldrig når nyhetskanalerna. För det skulle bara vanhedra dem.

En annan insikt jag fått av att analysera nyhetsrapporteringen är att samtliga fall berör lärare som våldtar elever. Det finns knappt några rapporter om äldre elever som våldtar yngre. Men den hemska sanningen är den att äldre elever som förgriper sig på yngre är det allra vanligaste övergreppet, och det ser madrasorna till att förtiga. Dessa nyheter når aldrig ut till världen utanför skolan. Det finns ingen åldersgräns för att läsa på en madrasa. Man kan börja vid vilken ålder som helst. Och börjar en man läsa vid en madrasa i fyrtioårsåldern, efter ett helt liv fullt av kriser, misslyckanden och motgångar, kan ett undertryckt libido omvandla honom till en perverterad pedofil. Inte ens onani är tillåtet inom islam. På grund av lärarnas och de äldre elevernas tillgång till smartphones har de regelbunden tillgång till pornografi, och tusentals barn faller offer för deras lustar. De använder hot och rädsla för att våldta dessa barn.

Det finns många bakomliggande skäl till dessa madrasa-våldtäkter. Själva miljön främjar den. Men det främsta skälet är att eleverna tillbringar dygnets alla timmar tillsammans. Skolsystemet är baserat på en internatmodell. Parallellt med sina studier måste eleverna stå sina lärare till tjänst. Som inhägnade djur stoppas barnen in i stora sovsalar. Jag har sett sängar som varit så små att eleverna knappt får plats i dem, och de kan stå hopträngda rum på tre gånger två meter där flera elever tvingas bo tillsammans. Varje säng nuddar sängen bredvid. Och så har vi de religiösa tabu som resulterar i undertryckt sexualitet.

Faktum är att vi bara får kännedom om en försvinnande liten andel av de barnvåldtäkter som sker dagligen. Det som är så oroväckande är att allmänheten är helt aningslös. När de får höra att detta pågår i landets madrasor blir de våldsamma och fördömer reportrarna och tidningarna med brutala ordalag. Dessa rapporter kallas ofta för judisk-kristna komplotter. Trots att de sällan vet vilka judarna är eller var de bor. Waaz-predikanterna understödjer dessa anklagelser. De låter inte allmänheten uppmärksamma att lärare eller elever på en madrasa kan ha gjort något fel. Deras standardsvar på varje övergrepp är att allt är en judisk-kristen komplott. Detta tas kortfattat upp i denna roman. En detaljerad redogörelse skulle däremot kräva flera hundra böcker.

Det som är oroande är att antalet barnvåldtäkter ökar dag för dag, och det gör även antalet qaumi madrasor. De regleras inte av staten. Den sittande regeringen som leds av Awami League, det styrande partiet, har erkänt denna upplysningsfientliga och bakåtsträvande madrasa-utbildning. Följaktligen ökar antalet qaumi madrasor snabbt och stadigt, samtidigt som antalet barnvåldtäkter ökar exponentiellt.

Ungefär en tredjedel av barnen i Bangladesh läser eller har läst på en madrasa. Dessa elever, dessa offer för våldtäkt och andra sorters tortyr dagarna i ända, blir i slutändan labila människor, och många av dem tar i sin tur till med våldtäkt och tortyr. De lever inte heller avskilt från oss – de är en viktig del av samhället. De är våra vänner och syskonbarn eller våra egna barn och syskon. De tar examen från sin madrasa och blir imamen i din lokala moské, eller läraren i kvarterets madrasa, eller islamistiska predikanter. Det är befängt och hjärtslitande att dessa människor för en hatkampanj mot HBTQ-personer, att de utfärdar religiösa påbud mot homosexuella på fredagspredikan eller när de håller tal. Xulhas Mannan och Muhbub Tanay fick betala med sina liv för dessa påbud.

Barnvåldtäkt är inte det enda problemet med qaumi madrasorna. Alla dessa hemska fysiska och psykiska övergrepp, att de får en tiggarskål satt i händerna i början av sin utbildning, att de så totalt undviker alla praktiska kunskaper och livserfarenheter – problemen är många. Jag går inte in på djupet på dessa problem i denna forskningsbaserade kortroman. Jag har bara försökt att lyfta sanningen kring barnvåldtäkterna med hjälp av fiktionen.

Det har inte varit lätt att skriva den här boken. Undersökningen inför själva skrivandet var så omfattande att jag inte kunde göra något annat. Jag reste runt från madrasa till madrasa, analyserade grundligt alla nyhetsinslag, läste mycket, köpte en massa böcker, besökte flera rättshjälpskliniker, forum om barns rättigheter, psykiatriker och advokater.

Den här boken skrevs inte i ett svep. Det tog mig tio långa månader att skriva denna nätta kortroman. Jag vill först och främst tacka Riaz Osmani som har varit en nyckelperson under skriv- och utgivningsprocessen. Ett stort tack ska också riktas till Tasnuva Ferdousi. Tarulata Tasneem, Fahria Kabir, Shantanu Adib, Arifur Rahman, Mazharul Islam, Faisal Gazi, Mohammad Sajjadul Islam, Tauhidul Islam, Tushar m.fl. Därtill vill jag tacka flera andra kamrater som har bett om att inte nämnas vid namn. Utan deras stöd hade det varit nästintill omöjligt att skriva och ge ut den här boken.

Jag vill också tacka lärarna och rektorerna på alla dessa madrasor, som utan att förstå det gav mig chansen att ta reda på vad som pågick i deras skolor.

Detta är på inget sätt en anti-islamsk roman. Det är inte heller en smädeskrift mot qaumi madrasor. Det är snarare en roman som blottlägger restprodukterna av ett upplysningsfientligt och bakåtsträvande bildningssystem samt dess många inkonsekvenser. Det finns en gammal vidskepelse som är tvivelaktig ur ett strikt vetenskapligt perspektiv, men som gör en bra poäng. Bölden idag blir cancer imorgon, lyder talesättet. Det är precis det som har hänt, och jag tror att detta kommer att bli landets förfall.

Jag har hållit mig från att föreslå potentiella lösningar i boken. Något sådant kan jag helt enkelt inte göra, eftersom detta är ett av landets viktigaste utbildningssystem, och att det dessutom är kopplat till religionen – och därför blir en extremt känslig fråga. Om jag skulle jämföra det med en sjukdom skulle jag säga att sjukdomen har utvecklats så långt att det nu är dags att samla ett läkarråd och planera en långtidsbehandling. Det här är inget som går att ordna i en handvändning. Det jag kan säga är att religiösa lärare som våldtar barn på madrasorna nu är lika farliga som cancer. Vi måste uppbåda en massrörelse om vi vill motarbeta detta. Vi kan inte låta oskyldiga barns framtid förstöras mitt framför ögonen på oss.

Inget är perfekt. Förmodligen har även min forskningsbaserade roman sina brister. Jag har försökt att bidra med en realistisk bild av en qaumi madrasa. Jag kan inte påstå att alla qaumi madrasor är som denna. Men de finns. Elitens och överklassens barn utbildas på sådana madrasor, och de är inte internat.

Om det finns några större misstag ber jag ödmjukast mina läsare att uppmärksamma mig på dem. Jag hoppas kunna rätta eventuella fel i nästa upplaga.

Allt gott och ett stort tack till er alla.

Saiful Baten Tito

Klatsch!

Eleverna läser högre för varje piskrapp. Men även Rofikul skriker högre och överröstar kören av röster. Togor sitter tyst och ber om och om igen till Allah. Han blundar men han vet vad som väntar. Rofikul kom dit tre månader innan Togor, men verkar inte kunna ta in något. Hur mycket han än läser glömmer han bort alltihop. Idag blir han förhörd av jihadläraren. Trots att det har gått flera dagar hakar Rofikul upp sig, till och med när han läser ur boken. Läraren har bett honom att läsa högt ur sin separa. Men när Rofikul vänder sig mot läraren glömmer han allt. Sin vana trogen trycker läraren in Rofikuls huvud mellan sina lår. Han tar upp sin dubbelpiska. Sedan smeker han den ömt från den ena änden till den andra. Som om han smekte sin nya hustru. Med huvudet fastklämt mellan lärarens lår skruvar den nioåriga Rofikul på sig. Alla vet vad som väntar. Jihadläraren är 1,70 och ovanligt vältränad. Han håller också en särskild diet. Han blir ofta bortbjuden till folks hem. Och en sådan inbjudan innebär att man serveras särskild mat. Förr i tiden skulle han ha tackat ja till vilken inbjudan som helst, men det gör han inte längre. Nu har han blivit mer selektiv. Nu har han en kalender där han skriver in sina besök. Han har en assistent som ordnar med det åt honom.

Jihadläraren håller piskan i sin kraftiga högerhand och höjer den bakom huvudet, nästan ända bak till ryggen. Sedan piskar han Rofikul med full kraft. Pojken vrider sig av smärta och skriker, även han med full kraft. Genast börjar eleverna tala högre. ”Alif zabar aa, ba zabar ba, ta zabar ta, sa zabar sa”, ropar de i kör. De övar på det arabiska alfabetet. För att se till att hans skrik inte går till överdrift klämmer läraren låren ännu hårdare runt Rofikuls huvud. Men lärarens piska får till en så hög snärt att Rofikuls skrik ändå tränger ut ur strupen, trots att låren trycker hårt över den. Efter ännu ett rapp börjar läraren smeka Rofikuls skinkor. Men det finns ingen ömhet i hans beröring, bara köttslig lust.

Jihadläraren räknar högt medan han ger honom tio piskrapp. Nu är det Togors tur. Togor ställer sig framför läraren som om han har begått en oförlåtlig synd. Han blir torr i munnen, hjärtat i hans lilla bröstkorg börjar bulta hårdare. Togor har ingen aning om vad som väntar. Han ber tyst till Allah. ”Läs”, mullrar läraren. Togor börjar recitera ur sin separa. Han läser sina meningar utan att staka sig. ”Mashallah! Prisa Allah!” utbrister läraren gillande. ”Men ett rapp måste du få. Så att du inte gör några fel imorgon.” Och innan han avslutat meningen har han satt Togors huvud mellan sina lår. Lärarens svett och parfym gör Togor spyfärdig. Det svartnar för ögonen. Han ber tyst till Allah. Han väntar på att läraren ska piska honom med full kraft. Men innan läraren låter piskan vina smeker han lätt Togor över hans trinda skinkor. Längre fram i klassrummet läser barnen högt. Läraren förvånar Togor genom att ge honom ett mjukt rapp. Sedan börjar han smeka hans rumpa. Han håller fortfarande låren låsta runt hans hals. Plötsligt känner Togor lärarens finger mot sitt anus. Sedan släpper läraren taget om honom och säger: ”Fortsätt läs nu. Iväg med dig!”

Togors lättnad är oändlig. Han tror att det är för att han bad till Allah som han gjorde bra ifrån sig. Han går tillbaka till sin plats. Sedan blir Abu Bakkar framropad. Innan Togor kom hit gick han i tvåan på den kommunala grundskolan i Kusumpur. Han har tydliga minnen från den tiden. Hur roligt han hade det i skolan. Vilka fina böcker de hade. Vad fina bilderna i dem var. Han älskade när hela klassen hade högläsning på rimmad vers. Strax utanför skolan låg ett fält. Där brukade de hitta på alla möjliga bus. De spelade cricket och fotboll. Dagar då de inte hade någon fotboll tillverkade de en egen av torra risstjälkar. Dagar då de tröttnade på cricket spelade de shatchara, en lek som gick ut på att kasta en tennisboll på en hög med sju staplade stenar. När de fick ner högen fick det andra laget komma och lägga stenarna på hög igen. Det var världens roligaste lek. Men på hans nya madrasa får man inte leka. Lärarna har sagt att alla lek och spel är förbjudna här. Allt sådant är haram, förbjudet enligt islam. Begår man en sådan synd kommer Allah att låta en brinna i helvetet, och innan dess kommer lärarna att flå en levande i den här världen. Togor längtar efter att få leka. Men det är en längtan som vissnar och dör i madrasan. Lärarna har sagt att alla lekar förutom bågskytte, fäktning, ridning och brottning är haram. Andra spel och lekar ryms inte i islam. Bara de som främjar en fysisk kondition som kan bidra till att etablera den sanna tron till Allahs rike – alla andra är strikt förbjudna. När Togor fick höra det slutade han tänka på lek. Men innerst inne vill han fortfarande leka.

När Togor gick i skolan levde hans pappa fortfarande. Det sägs att deras förmögenhet smulades till stoft samma dag som de hämtade hem högen med bränt kött i en kista. Flera gånger hade Togor hört sin mamma säga så.

Det var inte särskilt länge sedan det hände, bara något år sedan. Togors pappa hade inte varit hemma på länge, men han sa hela tiden att han snart skulle komma tillbaka. Togor och hans pappa hade långa, ansträngda samtal om det över telefon. Ofta tänkte Togor att idag är dagen pappa kommer att överraska dem med att komma hem. När han väl gjorde det var Togor utom sig av lycka. Under de få dagarna som han stannade var det feststämning hemma. Mamma slutade tjata. Maten var god. Pappa köpte leksaker, målarböcker, allt möjligt åt honom! För pappa var borta i långa perioder. Han körde ricksha i Dhaka. Det var tack vare hans inkomst där som Togor, hans mamma och hans farmor kunde leva ett bättre liv här.

Togor minns fortfarande den dagen. Han var på väg hem från skolan. Han brukade ha på sig marinblå shorts, en vit skjorta och sandaler. Alla andra hade sneakers, men det hade Togors pappa inte råd med. Fast han sa att han skulle köpa ett par åt Togor om han fick bäst betyg i klassen på slutprovet. På vägen hem från marknaden genade Togor genom marknaden i Jamtoli. Hela han var täckt av vägdamm och han hade ett grässtrå i munnen. Det var då mammas kusin, morbror Bashir, kom gående mot Togor och lyfte upp honom bakifrån. Ett kort ögonblick trodde Togor att det var hans pappa. Morbror Bashir satte Togor på sina axlar. Han började gå mot Togors hus och sa: ”Din pappa har varit med om en olycka.” På den tiden förstod Togor inte riktigt vad en olycka var för något, men han förstod att det hade hänt något. När de kom fram kände Togor att en skugga av bedövad chock hade lagt sig över huset. Ingen sa något. Farmor slog sig över bröstet och tjöt: ”Min älskade son, vart har du tagit vägen, varför har du lämnat oss?” Togor hittade inte sin mamma. Alla samlades runt honom men ingen förklarade något. Vid något tillfälle förstod han att hans morbror och mamma hade åkt till polisstationen för att hämta pappa. Det var inte förrän klockan var tio på kvällen som Togor faktiskt förstod vad som hade hänt. Hans pappa hade träffats av en brandbomb som en demonstrant hade kastat i ett upplopp. Polisen, en farbror från distriktsrådet, en farbror från unionsrådet och flera andra hade hämtat pappas brända kropp i en kista. Hela framsidan av huset var fylld med folk. Det dröjde inte länge innan lilla Togor förstod att hans pappa aldrig mer skulle lyfta upp honom på sina axlar, att pappa aldrig mer skulle tvätta honom, att pappa aldrig mer skulle ta med honom till marknaden och köpa sirapsdoppade ostbollar åt honom. Han skulle få lära sig att leva med smärtan av att förlora sin pappa vid nio års ålder. Och när han förlorade sin pappa förlorade han mycket mer. Tre månader efter att han började läsa på madrasan dog hans mamma i sviterna efter denguefebern. Nu var han inte bara faderlös, utan föräldralös. Han fick bo tillfälligt hos en moster. Men när mostern kom över sorgen skrev hon in honom på en madrasa.

När Togor kom till sin nya madrasa hade han inga nära vänner. Han lyckades inte komma nära några av sina klasskamrater i början. De som hade läst där länge var äldre än honom. Det är inte lätt för Togor att prata, ens om han vill det. Eleverna här är inte alls som på hans gamla skola. De känns inte lika varma. Det känns som att alla bär på en hemlighet, ett mysterium. En outtalad rädsla som ständigt plågar dem. Togor förstår inte varför det är så. Togor försökte gå fram och prata med några av dem, men när de hade utväxlat några ord började de undvika honom.

Lektionerna slutar runt kvart över tio. Sedan måste de ut och be om donationer. Det sägs att dessa gåvor går till de föräldralösa barnen. Men Togor har sett att även de som inte är föräldralösa, de som betalar för sina terminsavgifter och för boendet, också måste följa med. Idag är det fyra barn, bland dem Togor, som skickas ut. Togor känner sig alltid lite blyg när de ska ut och be om donationer. Man måste gå hem till folk och säga: ”Assalamu alaikum, vi kommer från qaumi madrasa X. De senaste åren har vår madrasa lärt upp många hafizer, som har lärt sig hela Koranen utantill, och alemer, som har en bred kunskap om islam. Nästa månad, alhamdulillah, ska ännu fler ta examen. Vi har Y antal föräldralösa som läser på vår madrasa, men det finns ingen i Allahs rike som betalar för deras mat och boende. Vår madrasa drivs, tack gode Allah, av era månatliga bidrag – allmosor som zakat och fitra och djurhudarna som doneras efter rituella offerriter, och det är därför vi kan fortsätta tjäna islam och lära upp fler hafizer. Det är å vår madrasas vägnar som vi är här och ber om er hjälp. Donera så mycket ni kan för att visa Allah hur trogna ni är honom.”

Det enda Togor tycker om med hela grejen är att han får vara utomhus. Annars får de sitta instängda mellan madrasans fyra väggar. De äldre bröderna får gå ut, men för de yngre eleverna är det strikt förbjudet. Det är bara på fredagar, från morgon till skymning, som de yngre eleverna får hälsa på hemma, förutsatt att det kommer en vårdnadshavare och hämtar dem. Men Togor blir aldrig hämtad av någon vårdnadshavare. Togor är en av madrasans föräldralösa barn.

Den som ber om pengar till månadskassan är vanligtvis en äldre elev. Resten tar hand om donationer i form av ris och råris och betelnötter och så vidare. Den äldre brodern bär runt på ett anteckningsblock med kvitton. Om någon donerar mer än tjugo taka är regeln att man måste skriva ett kvitto i donatorns namn för att verifiera donationen. Riset, råriset och betelnötterna läggs i separata säckar. I byn brukar de mest få ris, råris och betelnötter. Togor bär en rårissäcken. Det har bestämts på förhand vart hans grupp ska gå. Vissa hus är förbjudna att besöka. De där det bor gudsförgätna malauner, avgudadyrkande kafirer eller icke-troende. Dem skulle man förakta. De som satt i kommittén behövde de inte heller besöka. De gav redan så mycket. Idag skulle Togors grupp ta sig till byn Shubhopur. Togor hade hört de äldre eleverna säga att byborna var väldigt snälla och givmilda. Till saken hörde att många av dem jobbade i Mellanöstern.

Det första huset gruppen kom till hade tre dörrar. Den första vägrade de att öppna. ”Förlåt oss”, sa någon inifrån. De andra två donerade ett glas ris var. Man ser på glasen att de används för att donera ris. Varje gång det kommer tiggare eller barn från madrasan är det ris de ger bort. De häller riset i sina säckar och går mot nästa hus. På vägen undrar Togor varför personen bakom den första dörren bad om ursäkt. Det är så man behandlar tiggare. Är de tiggare? Varför blir de behandlade som tiggare? Vad broder Sharif än säger är det så att alla betraktar dem som tiggare. Varje gång Togor följer med och ber om bidrag känner han sig som en tiggare.

Allteftersom dagen går blir säckarna tyngre. Det är den tiden på året som byborna brukar ge bort råris. Togor bär rårissäcken. Det börjar bli tungt. Men det får man inte säga. Ett av barnen han går med bär rissäcken. Det är knappt två kilo ris i den. Men Togors säck väger nästan sju, åtta kilo. I två av husen donerar de betelnötter. Det läggs också ner i hans säck. Man kan ju trots allt inte lägga betelnötterna med riset. Togor orkar snart inte mer. Han vill säga något, men han får inte. Ju mer det här tär på en, desto mer välsignad blir man. Ju längre de går, desto mer börjar donationerna variera. Vissa ger bort pengar. Pengarna tar den äldre eleven, broder Sharif, hand om. Alla vill veta hur mycket pengar de har samlat ihop, men det är det förbjudet att fråga om. De pengarna ska läggas i madrasans kassa mot dagens slut. När de knackar på de sista dörrarna hör de böneutropet för zuhr, middagsbönen. Togor orkar inte längre. Säcken med råris börjar sakta kännas tyngre och tyngre. Och dessutom gnager hunger i honom. De ska tillbaka till madrasan när det börjar skymma. Togor undrar när de ska äta. Men han vill inte fråga och få en rejäl utskällning. Istället ställer han ifrån sig säcken och sätter sig en stund. Han vill inte gå vidare. ”Hallå, din slöa ditt och datt och rädisa, varför sitter du bara där? Åt du inget i morse?” Togor är ovanligt ljus, så alla på madrasan kallar honom för Rädisan. Han tycker inte om det. Det var hans pappa som döpte honom till Togor. Mamma brukade säga: ”När du föddes satt pappa och bara tittade på dig i tio långa minuter. Sedan sa han: ’Aleya, vår pojke är till och med vackrare än du!’ Sedan kysste han dig på pannan och sa: ’Jag tänker kalla honom Togor. Hans formella namn får jag komma på sen.’” Och sedan dess hade han kallats för Togor. Han blir ledsen av när alla kallar honom Rädisan. Han tänker på sin pappa, pappa som så kärleksfullt brukade ropa ”To-go-r!” efter honom.

Han lyfte upp säcken igen och började gå efter de andra. Efter en kort sträcka kom de fram till ett hus. Huset var byggt i tegel och murbruk och hade ett aluminiumtak. Det såg ut att vara rätt nybyggt. Det växte inte så många träd på tomten. I trädgården satt en samling män med tupier på huvudet och allvarsamma miner. Sharif utväxlade några dämpade ord med en äldre herre i ena hörnet av trädgården. Männen pekade mot någon som satt på verandan. Efter en stund vinkade Sharif till sig eleverna. Med bred, lantlig dialekt sa mannen: ”Ställ ifrån er det ni har med er. Ta en handduk och tvätta av er. Tvaga er först, så går ni och ber i moskén.” Strax därefter förklarade Sharif vad som hade hänt. Det var husägarens dödsdag. De skulle hålla en milad i hans ära. En festmåltid. En våg av lycka sköljde över Togor och hans klasskamrater. Togor hade blivit inbjuden till en liknande tillställning några dagar efter att han började i madrasan. Maten var jättegod. Det fanns biff och friterade linser och man fick ta hur mycket ris som helst. På dödsdagar som denna var det många som lovade att mata de föräldralösa. Då fick de delta i ceremonierna och äta sig mätta och belåtna. De som hade blivit hafizer fick ofta en inbjudan. I byarna hade den arabiska kulturen ersatt de flera tusen år gamla traditionerna. Folk lät läsa Koranen i sin helhet om de skulle bygga ett nytt hus, de läste safina-bönen om de skulle åka utomlands, det hade till och med blivit trendigt att högläsa hela Koranen vid bröllop. För att läsa Koranen vid sådana här tillställningar behövde man inte vara färdig hafiz. De samlade kanske fem, sex eller tio personer och delade upp Koranens trettio kapitel sinsemellan som de läste högt. I utbyte fick de ordentligt med mat, och så fick de hadiya, dricks. Denna hadiya skulle sedan överlämnas till madrasans ostad, mästaren. För några dagar sedan hade hafiz Maulana Moktar slagit ljuset ur en liten pojke i förskoleåldern och kastat honom i golvet om och om igen, bara för att han hade glömt att lämna in tjugo taka. Det hade alla i madrasan hört talas om.

Snart skulle de få i sig ett rejält mål mat. Man tröttnar snabbt på maten som de alltid får i madrasan. På morgonen får de ris med mosad potatis eller pisang. Till lunch blir det ris, linser och stekta grönsaker. Två gånger i veckan får de kött eller fisk. Men de som betalar för boendet får annan mat. Och mästarna äter alltid själva. Den maten är utom räckhåll för dem. De duschar, tvagar sig och går till moskén. Den är medelstor och full av människor. Det är uppenbart att många av de som har samlats till bönen är bjudna till festmåltiden.

Efter bönen ber hujur Aziz, rektorn på byns egen madrasa, en lång och tårdrypande bön för den avlidne Ashraf Ali. Alla förutom Togor känner till rektorn. Sharif läste vid hans madrasa förr. Han viskar till en av eleverna på rektorns skola: ”Håller han fortfarande på med Luti-kowom?” ”Om nåt har det bara blivit värre”, svarar pojken. Alla försöker hålla sig för skratt. Togor har redan lärt sig vad Luti-kowom är för något. Några av pojkarna kallar honom tahajjud hujur eller nattugglan. Vad det betyder är att han använder tahajjud, den sista nattbönen, som ursäkt för att utsätta eleverna för Luti-kowom.

Hujur Aziz tar sällskap med Ashraf Alis son mot den döde mannens hus. När de kommer fram samlas de runt graven och ber en bön för den bortgångne. Även här grät Aziz en hel del. Det känns som att han har förlorat sin egen far. Flera av eleverna fnissar åt scenen han ställer till med. Men i huset stegrar kvinnornas klagosång. Någon skriker ”Tyst!” under bönens sista rader. Klagosången tystnar genast.

Alla fyra äter med stor aptit. Var och en av dem får två portioner currybiff. När den andra portionen serveras lutar sig Karim fram mot Togors öra och viskar: ”Två av Ashraf Alis söner bor i Saudiarabien.” Det betyder att de som ställer till med festen är förmögna. Efter maten ger kroppen vika för tröttheten. Utmattningen kryper sig på. De har fått sin första mättande, goda måltid på flera dagar. Ingen känner för att gå vidare. De som bor där är snälla. De erbjuder sig att förvara deras ris och råris tills de kommer tillbaka. Togor och hans vänner måste gå vidare och ber om bidrag i fler hus. Efter skymningen ska de komma tillbaka och hämta riset och råriset. Det är en sällsynt välvilja.

När de kommer tillbaka till madrasan är det fortfarande en halvtimme kvar tills böneutropet för maghrib, skymningsbönen. Idag har de samlat in tolv kilo råris, fem kilo ris och ungefär tvåhundra betelnötter och hundratjugo taka. Efter bönen går Togor till sovsalen. Synen han möts av är smärtsam och skrämmande. Sagir Ali sover i sängen bredvid hans. Sagir tycker inte alls om madrasan. Det enda han vill är att komma därifrån. Det har han sagt till Togor några gånger. Togor ser att Sagir har en svart kedja runt benet som är fastlåst i en krok i golvet på andra sidan rummet. Han är fastkedjad. På sängen sitter Sagir och hulkar. Han verkar lite skamsen när han ser Togor. Sagir har nyss fyllt tio. Han är ungefär ett år äldre än Togor. Hans pappa bor utomlands. Han har en storasyster och storebror. Hans syster läser på college och hans bror går i skola. Han är ursinnig på sin mamma för att hon skickade honom till en madrasa. Sagir kan inte sova utan sin mamma. I sömnen brukar han skrika ”Mamma! Mamma!”. De andra skrattar åt honom. Sagir hade kunnat dö av skam. Han trivs inte alls här. Han tycker inte om sättet de lär ut på. Hans mamma har försökt resonera med honom, har sagt att Allah kommer att belöna honom för hans dygdighet. Att han kommer att komma till himlen om han memorerar Koranen. Och blir han hafiz är det inte bara Sagir som kommer dit, utan femtio av hans släktingar också. Sagir vet inte vad himlen är eller hur man kommer dit. Men hans mamma har sagt att himlen är en plats där han kommer att få allt han vill ha. Glass, chips, kex, halstabletter och frukt – de har allt där uppe. Men mamma sa att man bara kan komma dit när man har dött. Sagir tycker inte om att prata om sådant. Men han måste ändå ansvara för att folk ska komma till himlen. Nu måste han tillbringa dag ut och dag in, den bästa tiden av hans liv, på den här vidriga platsen där han måste utstå så mycket hemskheter. Sagir Ali har försökt rymma två gånger. Den ena gången hittade hans farbror, mamma och en lärare honom och tog med honom tillbaka. Den andra gången hittade de honom på busshållplatsen. Madrasans muhtamim kan inte ta fler risker. Så en eftermiddag kom han i egen hög person och kedjade fast honom. I qaumi madrasor anses det inte vara så farligt att kedja fast barn. Det är flera barn har fått fotleden fastkedjad. Vissa har till och med fått kedjor runt halsen, som kossor.

I området är madrasan respekterad och har högt anseende. De som bor i kvarteret är stolta över att få bo intill den. De känner sig hedrade. Den här madrasan har blivit områdets stora stolthet. Och detta möjliggjordes tack vare ordförande Alhaj Naushad Choudhury, även kallad Sudi Nashu och muhtamim. Efter att Naushad Choudhury grundade skolan såg han till att dra nytta av populariteten han hade välsignats med efter att han blev invald i unionsrådet. När han hade suttit i tre mandatperioder kandiderade han till ordförande och vann. Det senaste valet är det första han har förlorat. Och inte ens det hade han förlorat om det inte vore för att hans eget folk högg honom i ryggen.

Muhtamimen bor inte i närområdet. Han är inte ens härifrån. Hans familj kommer från en plats som ligger rätt långt bort. Historien om hur han hamnade här är lång och sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Ibrahim är inne på Koranens trettonde kapitel. När han kommer till slutet får han en illavarslande känsla. I allmänhet är han omtyckt och brukar anses vara en duktig elev. Det är ett år sedan han började läsa vid madrasan. Han tror att om allt går som det ska kommer han att bli färdig med sin hefz om sex månader. Ibrahim är också ett av madrasans föräldralösa fattigbarn. Ibrahims pappa var bonde. För tre år sedan, en mörk och molntung dag, struntade han i allas förmaningar och gick ut på fältet för att så. Han kom hem som ett förkolnat lik. Ibrahim och hans mamma hade fått stå ut med många elaka kommentarer.

”Allah hade inte låtit Maher träffas av blixten om han var en bra människa.”

”Bland folk verkade han ju trevlig, men vem vet vad han hade för sig bakom lyckta dörrar? Varför skulle en hederlig karl bli träffad av blixten?”

Ibrahim får fortfarande höra sådana kommentarer.

Maher hade jobbat på andras marker. Hans fru och Ibrahim var hans enda familj. Han hade bott i ett anspråkslöst hus som han hade byggt bredvid en lada som tillhörde en man vid distriktsrådet. Efter hans död hade rådsmannen oftare och oftare börjat dyka upp hemma hos Aklima, Mahers vackra änka. Han sa det inte rakt ut, men han stack inte heller under stol med vad det var han var ute efter. Aklima förstod mycket väl vad som pågick, men hon låtsades som att hon inte gjorde det. Hon gjorde allt hon kunde för att undvika honom. Men en stormig natt räckte det inte. Eftersom Ibrahim var ute och lekte lyckades han få tag på Aklima när hon var ensam hemma. Han slet av henne blusen. Plötsligt dansade hans hand framför munnen på henne, och hon såg genast sin flyktväg. Hon bet honom så hårt hon kunde i fingret. Rådsmannen ylade av smärta och släppte taget om henne. Aklima var snabb på fötterna och grep tag i macheten som stod lutad mot bambuväggen. Egentligen använde hon den för att hugga ner fikonpalmerna, men nu började hon jaga honom med den. Han försvann ut i den stormiga natten. Innan gryningsböneutropet hade Aklima packat ihop sina saker och tagit med Ibrahim hem till sina föräldrar. Och väl där var hennes kusin på henne sent på natten. Till slut bestämde sig Aklimas föräldrar för att få henne omgift. Aklima var vacker, så det var inte svårt att hitta någon. Nu var Ibrahim alldeles ensam. Nu var han föräldralös. Han blev satt i madrasan. I början hade hans mamma hälsat på honom en gång i månaden. Nu kommer ingen och hälsar på längre. Varken hans mamma, mormor, mostrar eller morbröder. De tycker inte om honom särskilt mycket. I början hade Ibrahim tillbringat loven hemma hos sina morföräldrar. När hans mormor gick bort insåg han att ingen längre ropade på honom när det var dags för lunch eller middag. En gång frågade morfar Ibrahim om han hade ätit. När han svarade att han inte hade gjort det blev hans morfar irriterad på honom. ”Vem tror du ska ropa på ers höghet när det är dags för middag? Tror du att du har en egen betjänt här? Ser du inte att inte ens jag får mat alla gånger?” Efter det kände Ibrahim inte längre för att åka dit och hälsa på. Inte för att han trivs på madrasan. Han vill inte vara där heller. Han saknar sin mamma. Men hon bor inte i närheten. Hon bor långt borta med sin nya man. Det är en dagslång resa bort. Madrasan känns som ett fängelse. Han tänker ofta på att rymma. Men vart skulle han ta vägen?

Ibrahim är elva år. Han är en stilig pojke. Alla blir glada av att se honom gå runt i sin vita tunika och sina vita säckbyxor med en vit tupi på huvudet och ett leende på läpparna. Han har också ryktet om sig att vara en trevlig och hjälpsam pojke. Han har alltid kunnat hålla smärtan han bär på för sig själv. Men smärtan han känner när han gör fel på förhören går inte att dölja. Straffet som mästarna delar ut för det är obeskrivligt, outhärdligt. I förrgår hade tolv elever, däribland Ibrahim, tvingats stå i det skarpa solskenet med en tegelsten i vardera hand. Fyra av dem klarade inte av det och föll ner på marken. De fick ändå inte flytta in i skuggan. Från nio på morgonen tills det var dags att be zuhr klockan ett tvingades de stå där i den stekheta värmen. Två av de som segnade ihop fick feber. Mästaren sa att de bara spelade. Men alla såg barnens feberfrossa. Ibrahim vill aldrig bli straffad så där igen. Så han vill ta privata lektioner av mäster Abubakar. Mästaren har inte nekat honom. Han ber Ibrahim att komma in till honom när resten av eleverna tar sin tupplur. Ibrahim hade gärna också sovit vid den tiden på dagen. Men tröttheten går ur honom när han tänker på straffet. Sömn är det sista han tänker på.

Det har gått en stund sedan alla gick och lade sig. Ibrahim hämtar en Koran och en tafsir och går bort mot Abubakars rum på minaretens tredje våning. Mästarens dörr står på glänt. Han ligger i sin säng. När han får syn på Ibrahim går han upp. Han ber Ibrahim att slå sig ner, tar ner den vita västen från klädstrecket, tar på sig den och en tupi och säger: ”Okej, öppna boken.” Ibrahim börjar läsa högt ur slutet av det trettonde kapitlet. Mästaren hjälper honom varje gång han stakar sig, och plötsligt känns det enkelt att läsa Koranen. När han har läst lite till, strax innan det är dags att be asr, säger mästaren: ”Jag har lite ont i ryggen. Det skulle sitta fint med en massage, Ibrahim.” Samtidigt som han säger det tar han av sig västen. Motvilligt börjar Ibrahim massera honom. Ibrahim och resten av eleverna har hört flera tusen gånger att lyder man inte mästarna är det en säker väg mot fördärvet. Vad hade han för val, annat än att erbjuda sig att massera honom? Vem vill brinna i helvetet?

Denna text är översatt från engelska till svenska av Nika Abiri.