I Stig Dagermans by - Saiful Baten Tito

Vi begav oss till Stig Dagermans by för att se hans barndoms stigar, hans skola, hans kyrka och till och med hans grav. Katarina, med sin utmärkta körskicklighet, körde i måttlig fart på höger sida av vägen och beskrev olika landmärken på sin flytande engelska. Stig Dagerman föddes 1923 och dog 1954. En anmärkningsvärd svensk författare som bara levde i 31 år men ändå lämnade ett outplånligt avtryck i världslitteraturen. Stig Dagermans död var inte naturlig – han tog sitt eget liv. Varför någon väljer att avsluta sitt liv kanske bara den personen själv vet.

Han var gift två gånger. Under sitt första äktenskap förälskade sig Dagerman i en berömd svensk skådespelerska, med vilken han också fick ett barn. Detta ledde till en skilsmässa från hans första fru. Det är dock märkligt att det samhälle som nu firar honom med ett museum och ett pris i hans namn är en plats där Dagerman bara bodde fram till sju års ålder. Därefter flyttade han till Stockholm, där han valde att avsluta sitt liv vid endast 31 års ålder. Han lämnade efter sig tre barn, det yngsta av dem är nu över sjuttio år. Ett av hans barn har till och med vunnit en Oscar.

Sverige är som ett land taget ur ett vykort, noggrant vackert. Sommaren är i full blom, och naturen har klätt sig i en färgsprakande palett. På båda sidor av vägen står vilda blommor, många med namn bekanta för lokalbefolkningen, även om vissa förblir okända om man inte studerar botanik. Deras anonymitet förminskar dock inte deras charm! Under den här tiden på året, om du besöker ett hus på landsbygden, hittar du säkert äppelträd i blom, med klasar av vita äppelblommor som pryder grenarna.

Vid ett tillfälle pekade Katarina åt vänster och utbrast: "Titta! Ett vattenfall! Men det är konstgjort." När jag såg förbryllad ut förklarade hon, "Kommer du ihåg att Jan berättade om laxforskningscentret? Detta är platsen. Jan arbetade här som elektroingenjör." Hon tillade: "Och denna väg var den som Stig Dagerman gick till skolan på."

Efter några minuter på vägen förklarade Katarina: "Nu är vi framme." Vi steg ur bilen och befann oss på en liten gräsmatta där den sjuårige Stig Dagerman satt tyst med en bok i handen – hans staty, alltså. Jag gick fram till den, lutade dess haka och frågade på svenska: "Hur mår du?" Katarina skrattade åt min gest. Jag lade armen om statyns hals och tog ett foto. När vi lämnade platsen, kände jag en melankoli sprida sig i hjärtat. Varför valde Stig Dagerman att begå självmord? Oavsett vilka svårigheter livet ställer oss inför, måste de mötas medan vi lever. Att avsluta sitt eget liv är att ge upp. Men tar människor sitt liv för att de känner sig besegrade? Eller känner de sig besegrade för att de väljer att ta sitt liv? Eller kanske tror de att deras självmord kommer att besegra alla andra? Livet kan trots allt inte reduceras till en tävling mellan vinst och förlust – det är alltför komplext och djupt för sådana enkelheter.

Om du vill förstå svensk litteratur måste du känna till Stig Dagerman. När hon reflekterar över Dagermans novell Att döda ett barn skriver Maria Haskins:
"Dagerman var en fantastisk författare, och hans noveller visar verkligen hans otroliga litterära skicklighet och talang. Hans språk är uttrycksfullt men aldrig pråligt eller överdrivet känslosamt. Det finns ingen litterär 'showighet' i hans verk, bara en ren, klar och uttrycksfull prosa som griper tag i dig från första till sista ordet."

Graham Greene sammanfattade Dagermans genialitet perfekt:
"Dagerman skrev med vacker objektivitet. Istället för känslofyllda fraser använder han ett urval av fakta, som tegelstenar, för att konstruera en känsla."

Bangladesh är mitt hemland. År 2023 dog över fem tusen människor i trafikolyckor där – en siffra som känns som en epidemi. I kontrast har Sverige nästan utrotat dödsfall i trafikolyckor. Jag tror att Dagermans novell Att döda ett barn har spelat en betydande roll i denna framgång. Det visar litteraturens kraft, och det inspirerar mig i mitt eget arbete.

Jag läste Att döda ett barn flera gånger medan jag översatte den. Sättet Dagerman väver samman realism och magisk realism för att beskriva barnets mördare och barnets närhet till döden är mästerligt, och det berör människohjärtat på sätt som få ord kan. Redan från början undviker Dagerman att kalla mördaren en dålig människa. I stället beskriver han honom genom hela berättelsen som glad och vänlig:

"Han skulle inte kunna skada ens den enklaste varelse, och ändå, snart kommer han att döda ett barn."

En solig morgon. Ett barn dödas. Dagerman skriver:

"Eftersom livet är konstruerat på ett så obarmhärtigt sätt kan en glad man känna sig helt tillfreds bara en minut innan han dödar ett barn, och en kvinna kan blunda och drömma om havet en minut innan hon skriker i fasa, och under den sista minuten av det barnets liv kan hans föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker, prata lättsamt om barnets vita tänder och den roddtur de planerat, och barnet självt kan stänga en grind och börja korsa en väg, hållandes några sockerbitar i höger hand inslagna i vitt papper, och under hela den minuten kan han bara se en klar bäck med stora fiskar och en bredbottnad båt med tysta åror."

Hur hjärtskärande är inte detta? En mamma väntar på att hennes barn ska komma tillbaka med sockerbitar – som nu är blandade med blod på vägen.

Vi färdades längs en väg som påminde om Dagermans berättelse. Gula blommor på sluttningarna väckte minnen av senapsfält i Bangladesh. Dessa blommor kallas Maskros på svenska. På 1980-talet användes de för att göra vin. Dagermans berättelse dröjde kvar i mina tankar. På en sådan väg mötte det fiktiva barnet sitt tragiska öde. Katarinas oklanderliga körning tog oss tillbaka till huvudvägen, där den glesa trafiken förvånade mig – så olik mitt hemland, där kaoset regerar.

Efter en stund kom vi fram till en kyrka vid namn Älvkarleby kyrka, byggd runt 1100-talet. Katarina hade nämnt den redan första dagen, och jag var ivrig att besöka den, för kyrkor är historiska skattkammare. Den här kyrkan är över åttahundra år gammal, även om Europa har ännu äldre kyrkor. När vi kom fram såg vi en kvinna och hennes kollega som klippte gräset utanför. Katarina gick fram till henne och sa: "Jag har en författare från Bangladesh med mig. Han skulle vilja se kyrkan. Kan du öppna den åt oss?" Kvinnan gick med på det med glädje.

Europeiska kyrkor är fyllda med konsthistoria. Den här var lika hög som en fyravåningsbyggnad, men egentligen bara en våning. Taket var prytt med intrikata fresker. Jag pekade på dem och sa till Katarina: "De här freskerna målades åtminstone två till två och ett halvt sekel efter att kyrkan byggdes." Katarina tittade på mig över sina glasögon med en överraskad blick och frågade: "Hur vet du det?" Jag svarade: "Titta på användningen av blått i freskerna. På 1200-talet hade Europa ingen tillgång till blå pigment. Dessa målningar måste ha skapats efter 1400-talet. Även då var det blå som användes inte rent. Se noga – det är inte den klara blå som kom senare. Rent blått blev inte allmänt tillgängligt förrän åtminstone på 1700-talet, när konstnärer som Antoine Watteau och Nicolas Lancret började använda det. Under 1800-talet blev det en populär färg för väggkonst."

Katarina, som är konstnär och länge varit konstlärare, lyssnade uppmärksamt. Jag undrade om det var förmätet av mig att prata om färghistoria inför henne.

Blått berikade europeisk konst men förödde bönderna i Bengal. Britterna tvingade dem till indigoodling och utsatte dem för omänsklig exploatering. Indigoodlingens historia i Brittiska Indien är ett smärtsamt kapitel av ekonomisk aggression och socialt lidande. Sir George Watt, en framstående botaniker och historiker över Indiens ekonomiska grödor, skrev:

"Jämfört med andra grödor och industrier i Indien är indigoindustrins historia unikt fängslande, tragisk och lärorik."

Blotta omnämnandet av indigo väcker bilder av brittiska officerare med piskor, hjälplösa bönder som fäller tårar och hunger som griper tag. I olika delar av Bangladesh och Indien står ruinerna av indigofabriker fortfarande som tysta vittnen till denna historia.

Vi tillbringade en bra stund med att utforska kyrkan. Jag ställde mig på predikstolen, där präster en gång höll sina tal, och sa: "Lyssna, ni gamla dumma människor! Alla religioner är människans skapelser. Religion är bara ett redskap för förtryck och kommers. Den här magnifika kyrkan ni beundrar byggdes på bönders, arbetares och slavars blod och svett. Den europeiska civilisationen byggdes inte av präster – den byggdes av dem de utnyttjade." Katarina skrattade så att hon nästan föll omkull och frågade: "När blev du ateist?" Jag svarade: "När jag gick i sjuan." Sedan frågade jag henne: "Och du?" Hon log och sa: "Jag tror att jag föddes som ateist. Varken mina föräldrar eller någon i min familj har någonsin varit religiösa. Jag har aldrig sett någon gå till kyrkan."

När vi gick ut frågade Katarina en av kyrkans arbetare om freskerna. Arbetaren pekade på en broschyr inuti. Katarina läste den på svenska och log mot mig och sa: "Du hade rätt – freskerna målades 1490."

Det var dags att återvända. Jag frågade en av kyrkans arbetare, Monica, om hon kunde dela med sig av något intressant om kyrkan. Monica ledde oss till kyrkans södra sida, pekade högst upp på väggen och sa: "Den delen blev träffad av en rysk kanonkula." Jag kunde inte låta bli att skratta. "Senast Ryssland attackerade Sverige var förmodligen 1610. Hade Ryssland ens så kraftfulla kanoner på den tiden?"

Vi fortsatte vår resa längs Stig Dagermans stigar och diskuterade hans liv och verk. Nästa dag besökte vi biblioteket, där vi möttes av Per Lidvall, kulturavdelningens chef. Per, en glad man i sextioårsåldern med en robust kropp, gav oss en kort introduktion till ett lokalt litteraturpris som instiftades 1996 – Stig Dagerman-priset. Priset delas vanligtvis ut till författare, men forskare som bidrar betydligt till litteraturen har också fått det. Under sitt första år tilldelades det postumt till John Hron, en 16-årig författare som mördades under andra världskriget för sitt arbete. Även institutioner har hedrats, inklusive två bibliotek. I år gick priset till Elinor Torp för hennes bok om sexuella trakasserier på arbetsplatser.

Per nämnde mitt arbete och sa: "Jag känner till dina skrifter. Du har också en forskningsbaserad bok, eller hur?"

Biblioteket hyllade Stig Dagerman på ett sätt som kändes nästan som ett museum. Hans skrivbord, alla hans böcker, familjefoton och handskrivna manuskript var vackert utställda. Som författare berörde detta mig djupt. Ett land som hedrar sina litterära figurer på detta sätt kommer utan tvekan att odla fler talanger. I kontrast erbjuder mitt hemland lite respekt till sina författare. Som filosofen Muhammad Shahidullah en gång sa: "Ett land som inte hedrar sina intellektuella kan inte producera intellektuella." Denna brist fortsätter att hålla oss tillbaka.

Jag tillbringade en hel vecka i Stig Dagermans by. På sista kvällen, under middagen, sa Katarinas make Jan något som påminde mig om Dagerman. Jan berättade: "Du vet, Katarina är inte min första fru. Hon är min andra." Det verkade som en helt vanlig kommentar tills Jan lade till: "Men jag säger att min första fru blev mördad."

Förbluffad frågade jag: "Vad menar du?"

Jan förklarade: "Hon blev överkörd av en rattfull bilist. Vid den tiden hade jag två väldigt små barn. Jag kämpade enormt, men Katarina stod vid min sida, sträckte ut sin vänskap och sitt medlidande. Hon blev min trygghet. Mina barn accepterade henne, och vi blev en familj. Så småningom blev vi kära och gifte oss."

Jans sorg över sin första frus död rörde mig djupt, men den kärlek och tröst han fann med Katarina kändes lika gripande.

Veckan gick snabbt, och snart var det dags att lämna. Under de sju dagarna hade jag bott hos Katarina, delat deras vardag och avnjutit de svenska måltider de kärleksfullt tillagat. När Katarina körde mig till tågstationen frågade hon: "Hur har din vistelse varit?" Efter en stunds eftertanke svarade jag: "Det har varit en blandning av känslor – både bra och dåliga. Stig Dagermans självmord gör mig djupt ledsen. Men att se hur ni fortfarande hedrar honom sjuttio år efter hans död fyller mitt hjärta med beundran som författare. Från och med nu kommer Stig Dagerman också att ha en plats i mitt hjärta. Men jag kan inte låta bli att känna en viss besvikelse över att han gav upp livet vid endast 31 års ålder. Livet är så mycket mer än tiden mellan födelse och död – det rymmer oändlig mening."